Söndag

Idag har jag ingen bild på söndagsmiddagen, men de flesta vet nog hur en kebabpizza ser ut…Dagens middag var kanske inget att hänga i granen så att säga, då var gårdagens desto bättre.

I helgen har det varit släkt från Stockholm på besök, både från mammas- och pappas sida. Det är verkligen kul att träffa alla och bara umgås.

Idag när moster med familj hade begett sig hemåt beslutade vi oss för att gå en promenad och då jag redan har hyllat solens närvaro kunde jag inget annat än att ge mig ut. Jag gillar promenader, det är fridfullt, man kan prata och bara vara i naturen och andas, något jag allt för sällan gör då jag sitter alldeles för många timmar framför datorn istället.

Vi bestämde, efter förslag från mig, att vi skulle gå till sjön. Jag gillar verkligen att vara vid sjön. Särskilt soliga dagar. Vid sjön finner jag verkligen ro. Jag kan sitta där hur länge som helst och se hur solen skiftar färg mot rosa, rött och slutligen försvinna bakom träden på andra sidan. Fånga den sista värmen som solen för dagen har att erbjuda. Det är de gångerna man önskade att man hade någon att dela stunden med.

I sommras, när jag var ute och motionssprang hamnade jag ofta vid sjön. Jag satte mig antingen på en sten vid vattnet eller vid en avsides brygga. En gång hade jag suttit så pass länge att mina föräldrar hade blivit oroliga för mig. Men det är något visst med att bara sitta där, drömma och filosofera.

Tillbaka till idag. På vägen till sjön bor mina kusiner, de har en skateboardramp som de har skottat och gjort redo för säsongens åkning. Vi tittade en liten stund när de åkte. Det är en skön entusiasm de har och de har verkligen blivit duktiga!

Vi går vidare ner på vägen mot sjön. Det är en oskottad grusväg som endast har trampats upp av människor, vilket gör gången lite haltande och man får vakta varje steg man tar så att man inte kliver snett och bryter av sina anklar på mitten. När vi har gått en bit på den två kilometer långa vägen börjar Den där känslan infinna sig inom mig. Solen kommer fram över kalhygget. Stegen blir lättare och jag som tidigare känt att det kanske inte är värt att nästan bryta av sina ben för att komma ner har nu helt ändrat uppfattning. Det är värt det.

sunshine broken preppy

Äntligen framme. Jag står och tittar ut över vidderna, inte för att detta är en särskilt stor sjö, men det är helt fantastiskt vackert. Nu  minns jag sommaren så väl, de sena kvällarna när det är varmt när man åker hem från vännerna, volleybollen, grillningen. Allt.

När jag står där som bäst och filosoferar hör jag ett flygplan som brummar långt över oss. Jag börjar fundera på vilka som kan tänkas vara i planet. Är det inte galet att jag sitter och tänker på dem, jag har ingen aning om vilka det kan vara. Men jag kan nästan föreställa mig en lite lönnfet man i vit skjorta och slips, vilken är knuten lite för hårt runt halsen. Mannen ser nästan ut att få svårt att andas så han är klädd, men man ska vara uppklädd när man åker flygplan, som min morfar en gång ska ha sagt. Jag tänker på den fete mannen utan att han har en aning om det. Det är häftigt hur vi människor fungerar, att vi är egna individer, märkligt, mäktigt.

Sedan måste vi dra oss hem. Pappa sa att vi visst måste skotta lite på taket för att sotaren ska kunna komma fram. Jag drar en liten suck inom mig och vänder mig om. Där får jag se på det gamla omklädningsrummet. Tänk att till och med ett sådant sunkigt skjul kan få en charm en stund som denna. Jag vänder mig en sista gång innan vi går och tänker…jag kommer tillbaka…definitivt

badhusgatan

badhusgatan

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s